Laban och Anna trivs så bra på västtorp att de åkte ut dit och stannade en hel vecka när Laban var 22 veckor gammal. Det blev många skogspromenader, en hel del kantarellletande, blåbärs- och hallonplockning och så en massa bus på tomten. Pär och Amanda kom också ut några dagar till Labans stora glädje. Nu ska Laban själv få berätta vad som hände under veckan på västtorp.
Här är jag i blåbärsskogen. Även om blåbär är hyfsat smaskigt kan jag inte riktigt koncentrera mig på att äta. Jag måste ju hålla koll på den där Thomas. Det första han gjorde var att han sprang i väg på egen hand. Jag blev ju som tokig, tänk om björnen hade kommit och ätit upp honom. Som tru var så kom han tillbaka när jag skrek. Ja, jag kan skrika, fråga matte och husse.
När jag väl hade fått Thomas att ta sitt förnuft till fånga och komma tillbaka till flocken höll jag stenkoll på honom. Han kan allt vara lite oberäknelig. Det är tur att de har mig som det är ordning och reda på.
Skyssta lila tassar va? Och så säger de att det heter blåbär.. pah.
Jag har alltid koll på var de goda grejerna finns, men här har de gömt
sockerkakan uppe i äppelträdet och även om jag är lång och ståtlig så är jag ingen giraff.
En dag lekte Thomas en rolig lek. Eller jag vet inte om det var roligt, för jag fick inte vara med. Men leken innehöll stora pinnar som sprätte iväg och pinnar är alltid kul.
Thomas försökte vara snäll och gav mig en pinne, men jag tyckte att det kändes
förnedrande att ligga där och gnaga på nån liten pinne. När Thomas lekt klart och jag fick komma fram och nosa
lyfte jag på benet och kissade på huggkubben, jag var ju tvungen att visa att jag också var jättemanlig.
Här är vi ute i svampskogen. Jag försöker se väldigt koncentrerad ut. Som om jag letar efter skogens guld. Om jag ska vara helt ärlig var jag dock mest intresserad av de roliga små grodorna och grävlingsspåren.
När vi gick i skogen gick Thomas först. Jag vill ju egentligen göra det, men det verkade så viktigt för honom. Han kanske tror att det är han som är ledarhunden då.
Visst får jag snygga spikes i pälsen när det regnar!
Det var inte bara regn på västtorp, utan även en hel del sol så man kunde sitta och se så här tuff ut.
Att Pär och Amanda också kom till Västtorp var trevligt. De är ju något av mina favoriter och ju fler människor, ju fler att slicka och pussas på. Här pussar jag Amanda god morgon, jag var så ivrig att jag klätrade upp i hennes knä och nästan välte henne. Ibland kallas jag för knubbishunden, det har säkert något med att välta folk när man klätrar upp på dem att göra.
När Pär och Amanda kom ut då hände det roliga grejer. Här har jag tagit Pärs strumpor och helt plötsligt ville alla leka med mig. Jag bestämde lek. Jaga mig, jaga mig!!!
Pär var inte sen med att hänga på. Men vidare snabb var han inte. Jag körde några retsamma kaninskutt och drog ifrån på en gång.
Ingrid ville inte jaga mig, istället satte hon sig ner och började knapra på en pinne. Min pinne! Som jag hade riskerat en utskällning för när jag hämtade den utanför grinden. Jag är ju en ganska generös bushund så jag lät henne hållas. Jag hade ju ändå pärs smaskiga strumpor. Jag lovar er, de smakar precis som de luktar. Mums.
Så från ingen stans dök plötsligt Thomas upp och snodde strumporna. Jag försökte få honom att låta mig behålla en,
men det gick han inte med på. Snål-Verner!
En av de roligaste sakerna man kan göra på Västtorp är att gräva i jorden
med Ingrid. Hon letar efter färskpotatis, medan jag tar den härligt småruttna sätt-potatisen.
Som du ser hade jag det riktigt härligt på landet, men en sak var trist. Husse var inte med. Jag saknade honom. Så när jag och matte kom hem
var det så mysigt att få gosa med honom igen.